Pajasen Hugo

Hugo Chávez, vänsterns nya hjälte, anklagar ”kapitalismen” för klimatkrisen. Chávez själv finansierar sin moderna (?) socialism genom att – just det – sälja olja. Det är mycket roande att denna pajas är socialisternas största hopp just nu.

Go for it!

Ledsen att det har varit lite ödsligt här på sistone, jag har varit upptagen på annat håll.

Vad skulle hända med Sverige om vi gick med på de afrikanska ländernas krav på att 5 % av vår BNP (+ bistånd får man förmoda) ska gå till att finansiera deras kamp mot de sk klimatförändringarna, samtidigt som Mona Sahlin och Bidragsdemokraterna kom till makten och lovade generösare ersättningar för de icke arbetande, högre lön till alla låginkomsttagare samt kraftigt höjda skatter för de rikaste?

Se där, en julnöt att fundera över så här i de mörkaste av tider.

Om dåliga idéer

Lars Linder klagar i DN över att vänstern så tydligt saknar idéer. De borde ju ha ”öppet mål” nu när kapitalismen har kraschat och världen är på väg att gå under. Märkligt då att just vänstern tappar i opinionen samtidigt som Moderaterna inger mest förtroende, åtminstone i Stockholm.

Eller?

Nja, sanningen är ju den att socialismen dog för åtminstone 20 år sedan. När muren föll avslöjades den socialistiska idéns konsekvenser med brutal tydlighet, och planekonomin försvann som trovärdigt alternativ. Nu för tiden är vänstern socialdemokratisk i värsta och socialliberal i bästa fall. Det finns ytterst få partier i hela västvärlden som vill avskaffa marknadsekonomin. Att i det läget presentera den nya fräscha idén om att planera ekonomin demokratiskt vore politiskt självmord. Dels för att minnet av Sovjetblocket är färskt och dels för att den någorlunda fria marknaden så uppenbart levererar resultat. Finanskrisen i all ära, men den har inte lett till svält och massdöd som de socialistiska kriserna i länder som Nordkorea. Normalbegåvade människor förstår att ekonomin går upp och ned, det går inte att planera och kontrollera 6 miljarder individers respektive handlingar så att kriser aldrig uppstår.

Att socialismen förnärvarande är död är positivt, men liket kan fortfarande vakna om man ignorerar det. Just nu utbildas en hel generation av ungdomar som inte var födda när muren föll, för dem är Sovjetunionen bara ett begrepp i historieböckerna. Det räcker givetvis inte att peka finger och säga ”se vad som hände”, det väsentliga är som vi har påpekat förr att visa varför det blev som det blev. Det är själva idén det är fel på, inte människorna eller verkligheten. Socialismen misslyckas med nödvändighet för att den bygger på korrupta premisser. Glädjande nog verkar en förkrossande majoritet av alla människor förstå detta, men det är ingen självklarhet. Om idealet visar sitt fula ansikte igen måste det hållas tillbaka med rationella argument snarare än med hänvisningar till historien. Detta både på ett pragmatiskt och ett dogmatiskt sätt. Man måste förklara att socialismen är ett missfoster och därför leder till misslyckanden.

Frågan är då om vänstern själv har förstått att deras idéer inte fungerar, eller om de bara känner en maktlöshet inför uppgiften att få majoriteten i samhället att föredra den planerade ekonomin. Oavsett vilket måste kampen mot de korrupta idealen fortsätta.

Marknaden är odödlig

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.

Egoistiskt förnuft

Det är svårt att förstå vänsters upphetsning över Elinor Ostrom. Senast ut är Göran Greider som förundras över att människor kan samarbeta på frivilliga grunder. Ja, det är sant. Han kallar detta ”kollektivt handlande” och ”förnuftig kollektivism” i motsats till nationalekonomins brutala ”rationella egoism” där människan gör allting för att gynna sig själv och ger blanka fan i alla andra. Men vem är det egentligen som har hävdat detta? Och vad är Greiders poäng? Finns det någon politisk eller filosofisk riktning som förespråkar det helt blinda och ytterst kortsiktiga egenintresset, eller påstår att det skulle vara speciellt ”rationellt”?

Greider spinner vidare på tesen att liberalism handlar om att bara tänka på sig själv och socialism om att tänka på andra. Det är en helt vanvettig tolkning, och att han tror sig finna stöd för den uppfattningen (implicit) i Ostroms forskning är ännu mer vanvettigt. Vad Ostrom har visat är att när en grup människor tillsammans förfogar över en begränsad resurs så lyckas de ofta lösa problem med potentiellt överutnyttjande genom inbördes regler, på ett ganska sofistikerat sätt. Vad detta har med politik att göra är helt obegrepligt, däremot är det intressant ur ett moraliskt perspektiv: det visar att människan faktiskt har förmågan att tänka längre än näsan räcker.

I Greiders värld är den mest ”rationella egoisten” den som snor åt sig mest pengar på kort tid genom att luras, stjäla och bete sig allmänt destruktivt. Men det är ingalunda rationellt: förr eller senare blir denna person påkommen och hans rykte förstörs vilket innebär att han inte kan skaffa sig några fördelar i framtiden. Han hamnar antagligen till och med i fängelse och förlorar sin rikedom. Tills dess får han leva med rädslan för att åka fast samt skammen över att berika sig på andras bekostnad. Det är djupt irrationellt och snarare ett uttryck för altruism än för egoism: man ser ju andra människor som medel för ens egna målsättningar, som mjölkkor man kan tappa på pengar utan att ge något tillbaka.

Tyvärr är detta en ganska vanlig uppfattning, illustrerad av vänsterns sarkastiska slagord för friheten: ”sköt dig själv och skit i andra”. Vad detta egentligen betyder är ”offra inte din egen lycka för någon annans”, men den förkläs i nån sorts skuldparadigm som går ut på att man bara kan hjälpa andra genom att missgynna sig själv. Det är inte sant. De som gemensamt förfogar över en begränsad resurs tjänar ju konsekvent på att respektera regler och använda den ansvarsfullt. Godtar man att man själv roffar åt sig godtar man att alla andra också gör det, och till slut är källa tömd och kan aldrig användas igen. Med regler som begränsar roffande tjänar alla långsiktigt, precis som på den fria marknaden. Man gör sig inte rik genom att luras och förstöra för andra, utan genom att se till deras intressen och erbjuda dem ett värde i utbyte mot ett annat värde. Byteshandeln är ömsesidig positiv för att den är ömsesidigt rationell.

Det finns inget som heter ”kollektivt förnuft”, ett kollektiv kan alltid reduceras till dess minsta beståndsdelar (individerna) och bara dessa kan vara förnuftiga. Det innebär inte att roffa åt sig den största delen av kakan innan någon annan gör det, utan att långsiktigt skapa värde i frivilligt samarbete med andra. Regler och begränsningar kring hur gemensamma tillgångar får användas har ingenting med politik att göra, de är bara en konsekvens av att människor faktiskt klarar av att vara individuellt rationella i en kollektiv kontext, i frivillighet. I annat fall skulle ju anställda på ett företag hela tiden försöka sno så mycket som möjligt och lata sig istället för att arbeta, men det gör de inte (även om vissa vänstergrupper har uppmuntrat ett sådant beteende). De vet att de tjänar mest på att vara ärliga och faktiskt göra en insats, det är bara så resurser skapas och det är bara så de kan få behålla jobbet en längre tid samt vara stolta över vad de åstadkommer.

Ostroms forskning är inte politisk, men den kan användas som intyg på att människan inte är korkad och blint kortsiktig.