Roffarmentalitet

Den kanske vanligaste invändningen mot en liberal utopi av nattväktarstatstyp är att de ”rika” och ”starka” skulle roffa åt sig allt de kunde på de ”fattigas” och ”svagas” bekostnad. Det är en irrationell och lite märklig farhåga, själva tanken bakom den liberala filosofin är ju att ingen ska kunna berika sig själv genom stöld och ta del av det oförtjänta. Den marknadsekonomiska principen är sådan att varje enskild individ själv och oberoende av rikedom – med sitt intellekt som medel och sin moral som måttstock – fritt ska få värdera dels sin egen tid och sitt eget arbete, men även andra människors diton. När man bara väljer att betala för det man värderar högre än pengarna det kostar, och bara arbetar för en lön man anser rimlig, kan man aldrig påstå att någon annans rikedom är orättvis eller oförtjänt. Av frivilligheten och det ömsesidiga utbytet av värden följer rimligen förtjänsten; det att vara värd den rikedom man uppnår. Den som subventionerar det oförtjänta genom att gå emot sin egen moral och erbjuda mer än hon anser är rimligt för en vara eller tjänst eller arbetar för en lön hon anser för låg har bara sig själv att klandra. Den som beskyller andra för att betala för mycket sätter sig över dessas förmåga att bedöma och värdera verkligheten, och med vilken rätt? Vem är jag att påstå att Bill Gates eller Mick Jagger inte är värda sina pengar? Jag kan bara anta att de människor som köpt deras produkter har ansett att köpet gynnar dem själva genom att de får ta del av ett större värde än det att vara utan produkten.

Samtidigt, vilken moral är det egentligen som gör att människor roffar åt sig på andras bekostnad? Ja inte är den liberal, den är offermoralen. Den moral som säger att det är min rättighet att leva ett gott liv med materiell rikedom och inte tar hänsyn till hur den materiella rikedomen skapas och förtjänas. Den moral som säger att varje annan människa bara är ett redskap för mitt välmående och aldrig för sitt eget, som är ett medel för mina mål och inte ett eget mål i sig själv. Den moral som påstår att det oförtjänta är det goda och det förtjänta är det onda, som omfördelar rikedom till den som inte gör en insats utan raka motsatsen: att den som inte förmår överleva genom förtjänst är den som har störst rätt att leva på andras bekostnad genom det oförtjänta. Det är exakt den spegelvända moral som vänstern använder sig av i sin retorik, så i förlängningen är det den socialistiska moralen som har skapat roffarmentaliteten. Denna moral säger just det som är utmärkande för en tjuv och en snyltare: min rätt att leva är objektiv och står i perfekt korrelation med min oförmåga att leva av förtjänst. Ju mindre jag klarar av att utföra för andra desto större rätt har jag att ta del av de värden de skapar, med det fysiska tvånget som metod.

Känns resonemanget igen?

En liberal moral, en livets moral, utgår ifrån det oundvikliga faktum att endast mänsklig intelligens kan skapa rikedom och utveckling, och att det förtjänta är det goda. Att den som med sitt intellekt som verktyg förmår överleva genom frivilligt och respektfullt utbyte av värden med andra människor också är förtjänt av sin överlevnad. Att den som inte förmår skapa något värde för en annan människa är oförtjänt av sin överlevnad om den sker medelst tvång och hot om våld, och att en sådan människa alltid är en snyltare. Rik som fattig, principen är densamma. Behov är inte en grund för förtjänst, lika lite för Bill Gates som för en hemlös tiggare, och våld är aldrig en legitim metod för överlevnad.

Alltså, den som roffar åt sig gör det med en ickeliberal moral som måttstock och med våld snarare än intelligens som metod. Han skapar inga värden och förtjänar sålunda inga värden, oavsett vem han är och vilken kategori av människa han tillhör. Han är för evigt en tjuv, och en person som strider mot den liberala ideologins mest grundläggande antaganden och värderingar.

Därför behöver varje mänskligt samhälle en liberal moral som erkänner varje enskild individs rätt att vara ett eget mål snarare än ett medel för andras, och som respekterar det faktum att den egna individens rätt slutar där en annans börjar. Att vara en snyltare är att erkänna snyltandet som legitim metod att skaffa sig rikedom, men snyltande skapar ingen rikedom och står därför i rakt motsatsförhållande till en moral som har livet som utgångspunkt. Att leva är att skapa värde, inte att plundra och råna, och att överleva kräver därför i längden varje människas rätt till sin egen intelligens och sin egen moral baserad på verklighetens orubbliga objektivitet. Varje snyltarmoral bygger sin bräckliga grund på offrets godkännande, och offret har aldrig en god anledning att ge upp sin egen bestämmanderätt och sin egen intelligens som yttersta medel för överlevnad. Snyltaren kan därför alltid bekämpas genom vägran, genom det aktiva valet att inte tänka och därmed inte skapa värde, samt genom det moraliska valet att inte acceptera hans värderingar som giltiga. Det är varje människas skyldighet i ett samhälle som sätter tvång över frivillighet och oförtjänst över förtjänst.