Långsiktighet är rationellt

Moderaterna beklagar sig över ”kvartalskapitalismen” men har helt fel fokus. De tycker (populistiskt nog) att direktörer och chefer ska hänga med nedåt när arbetslösheten stiger och vanliga människors löner sjunker. Att som företag arbeta långsiktigt och inte bara fokusera på morgondagens aktiekurs är givetvis det objektivit sett mest rationella, men politiker ska inte lägga sig i ersättningsnivåerna med argumentet att de sticker i ögonen på pöbeln. Om ägarna vill belöna sina direktörer med höga löner så är det deras problem, det är inget som i sig spär på ”kortsiktighet” eller leder till finansiella kriser.

Problemet är att så många svenska bolag har svaga ägare i form av pensionsfonder, fackföreningar och andra organisationer som inte tar sitt ansvar av brist på intresse och kompetens. Vad våra storföretag behöver är starka aktieägare som har ett genuint intresse av långsiktighet, eftersom deras egna pengar är investerade och står på spel. Fonder som spelar hasard med andras pengar behöver inte ta något ansvar utan rycks istället enkelt med i båda upp- och nedgångar.

Ett bra exempel på ett långsiktigt och ansvarstagande bolag är H&M. De levererar ständiga vinster och utvecklas framåt oavsett konjunkturläge, vilket givetvis till stor del beror på familjen Persson som har ca 70 % av rösterna. I och med det finns ett engagemang i själva företaget och dess verksamhet som sträcker sig bortom den gällande veckan eller månaden. Det är sådana ägare Sverige behöver, inte varken utspädning av ansvarsfördelningen genom ”gemensamt” ägande via fonder eller statliga direktiv om långsiktighet.

Vi behöver helt enkelt mer kapitalism, eftersom kapitalismen som ramverk uppmuntrar långsiktighet och ansvarstagande. När ett företag ägs av hundratusentals eller till och med miljontals småsparare som på stämmor bara representeras av avdankade politiker och andra inkompetenta lekmän är det inte så konstigt att kortsiktigheten får råda. Ägande via statliga pensionsfonder är en social reform och en dålig sådan som bara leder till de okunnigas tyranni. Det är ett långt större hot mot långsiktighet och hållbarhet än det som i folkmun kallas ”girighet”.

Trygghet eller frihet?

Många människor motiverar skatter med att de själva gärna offrar lite frihet för att få trygghet, dvs de betalar gärna skatt så att de kan få tillgång till ”gratis” sjukvård och annan statlig service. Men vad betyder det egentligen?

Om man förespråkar skatt för sin egen vinnings skull innebär det att man tror att de pengar man själv förtjänar genom avlönat arbete inte räcker för att finansiera den konsumtionsnivå av trygghet som man efterfrågar. Säg att man exempelvis under en livstid tjänar 10 miljoner kronor och tror sig behöva eller vilja konsumera trygghet värd 15 miljoner kronor. Det är uppenbart omöjligt att finansiera med de egna intäkterna, och då är den enklaste vägen den att förespråka skatt. Då betalar man in en del av sina 10 miljoner till staten och får tillbaka konsumtion värd 15 miljoner. Men var kommer de sista 5 miljonerna ifrån, vem betalar dem? Någon annan givetvis, som därmed får tillbaka mindre än han eller hon har betalat in till systemet. Oerhört förenklat så klart, men sådan är principen: för att någon ska kunna få ut mer än han lägger in måste någon annan lägga in mer än han får ut.

Därför, att förespråka skatt för att man själv tror sig få ut mer än man hade fått om man bara hade använt sina egna pengar till att direkt betala för konsumtion av trygghet, är att förespråka sin egen rätt att få konsumera för andras pengar och leva på deras bekostnad. Staten kan aldrig ge ut mer än den tar in, så här gäller verkligen devisen ”den enes bröd är den andres död”. Ingen kan plocka ut ett överskott utan att en annan drabbas av ett lika stort underskott.

Problemet med skatter är dock inte primärt detta. Även utan en tvångsindrivande stat skulle människor antagligen vara beredda att betala försäkringspremier som garanterar en viss ersättning vid sjukdom, arbetslöshet eller annat. Dessa försäkringar skulle också vara ett nollsummespel där somliga får tillbaka mer än de betalar in och vice versa. Vissa människor betalar bilförsäkring hela livet utan att någonsin behöva använda den, men de anser det vara värt den kostnaden för att slippa ta en större engångskostnad om det skulle hända något.

Problemet är istället tvånget. Alla kanske inte anser det vara värt att betala en given premie varje månad för att jämna ut riskerna. De föredrar att spara pengar själva för oförutsedda händelser, eftersom de tror att de på så sätt maximerar sin avkastning på utfört arbete.

När man kräver skattefinansierat trygghet kräver man att den som tror sig kunna finansiera sin egen konsumtion genom den egna produktionen av rikedom ändå ska tvingas att bidra till andra som inte klarar samma sak själva. Man kräver att den som klarar av att försörja sig själv genom frivilliga utbyten, utan att tära på någon annan, tvångsmässigt ska offras för en annan människas vinning. Specifikt för sin egen vinning om man förespråkar skatt av egenintresse.

Med vilken logik?

Alla människor har ett grundläggande behov av konsumtion. Vi måste alla äta, dricka, skydda oss mot väder, vind och sjukdomar osv. Det behovet ger inte upphov till rätten att konsumera, eftersom konsumtion först kräver produktion. Ingen kan konsumera trygghet utan att trygghet först produceras, och trygghet produceras medelst arbete. Syftet med en individs arbete är att producera konsumtion för upprätthållandet av livet. Att ge någon rätten till konsumtion av en annans produktion är att förneka dennes rätt till exakt samma sak, nämligen konsumtion. Att påstå att någon har ”rätt” till trygghet oavsett hur mycket han har möjlighet att betala är att säga att den som tvingas betala via skattesedeln inte har rätt till trygghet och konsumtion. Att förespråka skatt av en sådan anledning är att tilldela olika människor olika rättigheter och därmed en mänsklig ojämlikhet.

Det är inte upp till någon annan än den specifike individen att avgöra om han vill ha frihet eller trygghet. Ingen har rätten att säga att ”jag tycker att det är värt att offra individens frihet för tryggheten”, eftersom man i just det ögonblicket tilldelar olika människor olika rättigheter. Det är varje individs enskilda rättighet att bestämma hur hans frihet ska användas, eftersom han är fri av naturen. De enda lagar han objektivt lyder under är naturlagarna, det enda han alltid måste göra för att överleva är att arbeta med sitt intellekt i syfte att skapa konsumtionsvärden. Ingen människa kan ta sig någon annan rätt, eftersom han ändå skulle vara hänvisad till samma naturlagar. Oavsett vad man får för sig att kalla en mänsklig rättighet måste någon använda sitt intellekt för att skapa värden, annars är alla andra rättigheter värdelösa.

Att då anse det vara en mänsklig rättighet att konsumera värden är en omöjlighet. En mänsklig rättighet gäller alla jämlikt, annars är den inte mänsklig. En rättighet som innebär den enes konsumtion på den andres produktion är att ge den ene rätt till något den andre saknar. Det är omoraliskt och omänskligt, och inget annat.