Heja DN!

Sedan Niklas Ekdal ersattes av Peter Wolodarski har DN:s ledarsida tyvärr tappat mycket av kunnande och relevans. Idag publiceras där dock en bra artikel om vinsterna inom friskolor. Pernilla Ström ber inte om ursäkt för sina åsikter, även om man kunde önska sig lite mer moraliska resonemang. Hon skriver:

”Valfrihet förutsätter utbud. Utbud förutsätter entreprenörer. Entreprenörer vill ha avkastning på insatt arbete och kapital, det vill säga kunna göra vinst. Utan vinst, inga företag. Utan företag ingen valfrihet. Så enkelt och så svårt är det.”

Dessutom pekar hon på ineffektiviteten inom den kommunala skolverksamheten:

”Så mycket misskötsel! Så mycken ekonomisk inkompetens och dilettantmässig ledning! Så mycket slöseri med männi­skor och materiella resurser! Så mycket pengar som runnit i väg under alla år i ett kommunalt ginnungagap av dålig styrning, usel schemaläggning, ineffektivt lokalutnyttjande, katastrofal personalpolitik och trötta rutiner! Så många skattemiljarder förslösade utan att komma vare sig elever, lärare eller kunskapsuppbyggnaden till godo!”

Och det är ju detta som är problemet, om man begränsar argumentationen till det rent ekonomiska. Carin Jämtin och hennes åsiktsfränder ser det som att en krona i vinst till en kapitalist är en krona som istället kunde användas till att avlöna mer personal, men glömmer bekvämt bort att verksamheter kan skötas på olika sätt. Pumpa in en miljon kronor i en skola där lärarna är analfabeter, böckerna serietidningar och schemat innehåller tre lektionstimmar i veckan, och det enda du får ut i andra änden är rika analfabeter. Lägg lika mycket pengar på en verksamhet som i strävandet efter avkastning (vinst) anställer de bästa pedagogerna och effektiviserar inlärningen och du uppnår ett långt mycket bättre resultat som alla tjänar på: eleverna genom bättre kunskaper, lärarna genom ett mer meningsfullt arbete och inte minst skattebetalarna genom bättre använda pengar.

Man kan därmed också fråga sig vad sosseriet har för målsättning med skolan. Är tanken att de anställda ska tjäna mer pengar, att eleverna ska slippa undan krav, eller något helt annat? Vad är det man vill göra med de extra pengar man menar ska gynna verksamheten och inte kapitalisterna? Det framgår sällan eller aldrig.

Det är ju precis som Ström skriver: vill man uppnå effektivitet och hushållning med begränsade resurser måste det finnas någon som driver verksamheten med just den inställningen. Och var finns incitamenten för sådant när man vet att man inte får en krona extra för besväret? Hur kan man drivas av viljan att effektivisera när man ständigt arbetar med andras pengar och tilldelas mer resurser när man misslyckas med sina budgetmål?

Och om man drar den diskussionen en bit längre: varför skulle inte sådana idealistiska alternativ – utan vinstintresse och med elevernas bästa som enda mål, om sådana nu är möjliga – kunna uppstå på en fri marknad? Varför skulle de filantroper som förväntas driva de kommunala skolorna på så vis inte kunna göra det utan statligt tvång och skattefinansiering?

Därmed kommer man också in på den viktiga debatten om individ mot kollektiv. Kommunisterna i SSU har enligt bloggen Mona for president tagit ställning ”mot utförsäljningar och för en mer progressiv skattepolitik, bostadspolitik och framtida välfärdsfinansiering” i, får man anta, ett steg mot ett ”rättvist Sverige”. Bloggaren säger sig tro på ”ett samhälle där alla hjälps åt, […] på stora reformer som gör fler möjligheten att leva gott, […] på progressivitet när det gäller skatter”.

Problemet är ju att skatt inte handlar om att ”hjälpas åt”, utan om ren exploatering och stöld. Mona for president hycklar inte: ”Hur ska vi tillsammans kunna lösa storstädernas bostadsbrist utan ett krav på att de som har det bättre solidariskt måste hjälpa de som har det sämre”. Med andra ord, de som ”har” det bra måste hjälpa de som ”har” det dåligt, någon annan möjlighet finns inte.

Först och främst vittnar ett sådant resonemang om en djupt tragisk människosyn. De som har det dåligt har ingen egen förmåga och kan aldrig åstadkomma något på egen hand, de måste ”hjälpas” (läs: tilldelas stöldgods utan krav på motinsats). Vidare är ens individuella ekonomiska situation något man bara ”har”, och antagligen alltid har haft, helt oberoende av ens egna handlingar. Rikedom och fattigdom föds- och tvingas man därefter i all evighet leva med. Det enda sättet att gynna den som ”inte har” är därmed att ta från den som ”har”. Inte ett ord om förtjänst, om arbete, om skapande av resurser, bara omfördelning som lösningen på alla problem.

Det handlar heller inte om att välja vilket samhälle ”vi” ska ha. Mona for president ställs inte inför valet att ”hjälpas åt” eller inte när han (?) röstar på sosseriet eller ett mer liberalt alternativ. Även på en fri marknad utan tvång kan han (?) donera sina pengar till idealistiska skolor som drivs frivilligt av filantroper i syfte att utan extra kostnad för föräldrarna gynna sina elever. De som inte vill göra det kan istället betala ur egen ficka för andra former av verksamheter. Bara på en fri marknad finns en sådan valfrihet, bara på en fri marknad kan alla individer själva välja vilka alternativ de vill stödja och betala för. I den socialistiska statens monopol är alla tvingade att betala för ett alternativ de själva inte har valt, och varför? För att den som ”inte har” gynnas av det? Jaha, och sen då? Varför ska just den som ”inte har” få nyttja frukterna av exploatering och inskränka andra människors valfrihet? Vad ger just den personen rättigheter som andra saknar?

Vi har sagt det förut och säger det gärna igen: därifrån måste varje ärlig debatt om ”samhället” utgå. Varför har någon rätten att leva på andras bekostnad, med motiveringen att han eller hon gynnas av det? Varför är det rättvisa och mänskliga samhället inte ett där varje enskild individ undantagslöst har rätten att själv välja vad han eller hon vill lägga sina egna förtjänta pengar på? Varför ”måste” den som kan hjälpa den som inte kan? Varför ”måste” den som har ge till den inte har? Varför kan inte de som vill betala ”skatt” få göra det och låta de som inte vill slippa?

Om Carin Jämtin tvingades att besvara sådana frågor skulle hon i längden få mycket svårt att hålla ihop sin argumentation.